Alexandru stängde av kameran. Hela hans kropp var spänd av iskall insikt. Med darrande fingrar spolade han tillbaka och bekräftade den hemska sanningen: hans mamma blandade en okänd substans i hans föreskrivna mediciner. Ett ämne ingen läkare ordinerat.
Bevisinsamlingen blev en daglig, skräckfylld ritual. Varje morgon filmade han i smyg hur hans mamma, Irina, genomförde samma rutinerade process: de vanliga tabletterna, följt av det mystiska vita pulvret från det lilla paketet. Nätterna blev nu en plåga, fyllda av skräckinjagande scenarier. En eftermiddag, när Irina var på jobbet, bröt Alexandru sig in i hennes låsta rum med en skruvmejsel. Innanför fann han en låda full av medicinska journaler – hans egna.
Med skakande händer bläddrade han igenom dem. Diagnoserna var chockerande: „Münchhausens syndrom”, „Frisk patient, ingen hjärtsjukdom observerad”, „Misstanke om kronisk förgiftning”. Dessa journaler, daterade fem år tillbaka från olika sjukhus över hela landet, hade han aldrig sett.
Längst ner i lådan låg en dagbok, prydd av hans mammas prydliga handstil:
”15 mars. Sasha fyllde 15 idag. Jag ökade dosen. Läkarna börjar ställa frågor, vi måste byta klinik igen. Jag får inte förlora honom. Aldrig.”
”7 juli. Jag fick en panikattack när Sasha sa att han ville flytta till en annan stad för att studera. Jag övertygade honom om att hans hälsa inte tillåter honom att bo ensam. Han verkade tro mig.”
”22 november. Sasha blir allt mer självständig. Jag är rädd att han en dag inser att han inte behöver mig. Jag måste hitta den slutgiltiga lösningen.”
Alexandru kände hur illamåendet steg. Hela hans liv var en fasad. Han var inte hjärtsjuk. Hans mor hade systematiskt förgiftat honom för att göra honom beroende, allt för att behålla kontrollen.
Münchhausens syndrom via ombud – en förälder som gör sitt barn sjukt för att få uppmärksamhet och sympati.
Han återvände till sitt rum, stirrade ut i tomheten, och försökte hantera upptäckten. Vid middagen verkade Irina mer nervös än vanligt. „Sasha, du ser inte frisk ut,” sa hon och rörde vid hans kind. „Kanske borde jag öka dosen av dina mediciner.”
Alexandru tvingade fram ett leende. „Nej, mamma, jag mår bra. Bara lite trött.”
„Är du säker? Du vet att ditt hjärta inte är starkt. Du måste vila.”
„Ja, mamma. Jag går och lägger mig tidigt.” Men Alexandru sov inte. Han låg vaken hela natten och smidde en plan. Han kunde inte konfrontera henne; han visste inte hur hon skulle reagera. Han måste vara listig. Nästa morgon tog han medicinerna som vanligt, men gömde dem under tungan och kastade dem vid första bästa tillfälle.
„Mamma,” sa han en kväll, „jag känner mig verkligen bra nu. Jag tror att medicinerna fungerar.” Irina betraktade honom misstänksamt. „Jag är glad att höra det.”
„Faktiskt funderade jag på… kanske borde jag gå till en specialist. För att se om mitt hjärta har blivit bättre. Kanske behöver jag snart inga mediciner alls.” Ett uttryck av panik, blandat med blixtrande raseri, flög över Irinas ansikte innan det försvann.
„Jag tror inte det är en bra idé, Sasha. Din läkare sa att det är en kronisk sjukdom. Vi vill väl inte riskera en hjärtattack?”
„Men tänk om de har nya behandlingar?” insisterade han. „Jag har inte träffat en specialist på flera år.”
„NEJ!” utbrast hon, sänkte sedan rösten. „Jag menar… inte än. Vi väntar lite.”
Alexandru nickade. Men hans plan var redan igång. I hemlighet bokade han tid hos en läkare i en närliggande stad och skickade ett prov av sina „mediciner” till ett labb för analys.
Resultaten kom en vecka senare. Tabletterna var en blandning av milda lugnande medel och ett ämne som framkallade hjärtsjukdomsliknande symptom.
Det vita pulvret? Små doser av arsenik: tillräckligt för att försvaga honom och göra honom beroende, men inte tillräckligt för att döda.
Beväpnad med inspelningarna, dagboken och labbrapporten gick Alexandru till polisen. De var skeptiska, men bevisen var för starka. En lugn morgon, när Irina stod i köket och förberedde frukost, ringde det på dörren.